undisclosed desires

Denhär veckan har varit ganska jobbig fast alltså jag har inte tänkt på det förrän igår typ. Det var då allt blev så självklart.
Jag höll mitt tal om aborter i torsdags, jag fick framföra det först. Jag skämde ut mig för 1/3 av klassen. Jag vill aldrig i hela mitt liv göra om det. Jag kände mig misslyckad, vilket jag också är men att jag sen fick bekräftat att jag var ganska dålig. Helena tog ut oss en och en och pratade om betyg på talet och hur det gick..Jag fick vg men det fick typ alla. Sen sa hon att jag tittade ner i papperet ganska mycket ibland, jag sa att det var för att jag blev så nervös. Hon sa också att jag pratade ganska tyst och att jag borde träna mer på framförandet till nästa gång.
Jag tog flera djupa andetag när jag höll mitt tal men min röst darrade vad jag än gjorde. Jag försökte ta små pauser och samla mig men det gick inte, jag darrade mig igenom talet i 5 minuter. Jag ville sjunka genom golvet när jag var klar.
Alla andra var så jävla duktiga, dom darrade inte som jag. Dom gjorde det hur enkelt somhelst och då är dom 92:or också. Jag är en jävla 91:a och kan inte ens stå framför 1/3 av klassen. Jag är så kass och jag hatar det..

Hade också gympa i torsdags, var sjöblöt efter och skulle hålla mitt tal så. Ful och misslyckad som vanligt.
Och det gick ju som det gick.
Sen i fredags skulle vi till frisör-linjen och lära oss att sätta i spolar. Jag var så jävla kass och det märktes liksom att dom tyckte det också. uh.
Jag har fått en del fula kommentarer denhär veckan, och tro mig..dom behövdes verkligen INTE..


Det är väldigt sällan jag verkligen känner att livet är värt att leva.
Kanske borde jag göra nånting åt det snart.


Det är kaos i själen.