undisclosed desires

A fine frenzy! 
Vad jag älskar människan!

Idag åkte jag och hälsade på mormor, det var ett himla tag sen sist.
Det hade tydligen vart fiske tävling där igår så , jaa..
Pappa hade vart jätte dryg och (odräglig) ? finns bara EN anledning till att han blir de.
Han hade vart (kanon) igår, precis som alla andra helger, (dagar?)
Jag visste inte att pappa var där, han låg tydligen i lillstugan och sov så jag höll mig därifrån, nästan så jag gömde mig.
Jag ville inte säga hej ens, jag orkade inte sitta kvar i köket och lyssna på vad mormor sa om han heller.
Det är ju nästan pinsamt..
Det ska ju egentligen vara tvärtom? Det är jag som ska vara kanon och skämma ut mig och det är han som ska sitta och skämmas över hur dum jag är.

Och han har undrat och undrat i alla år varför jag inte vågar ringa till honom.
Är det så svårt att förstå?
Du blir så elak när du dricker, du blir så spydig och säger saker som gör ont.

Du frågade om jag inte älskade dig längre.
Jag sa nej men också bara för att du håller på så här.
Det är väl klart att jag älskar min pappa?
Du verkade helt ledsen och sa hejdå.
Jag glömmer aldrig det samtalet, du sa så mycket som gjorde mig illa.
Och sen dess har du (nästan) aldrig ringt påverkad.
Ibland ringer du klockan 12 på förmiddagen och har alkohol i blodet och du frågar mig hur jag mår! Hur tror du att jag mår just då? Helt sjukt onödigt att du ringer.

Jag vet inte om jag har någon lust att hälsa på dig alls i sommar, jag vill inte höra vad du har att säga i alla fall.
Det är ju antagligen inget positivt.