undisclosed desires

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Allt suger verkligen, det finns ingenting som är bra.. srsly.
I tisdags hoppade jag av skolan...igen. Samma sak hände förra året, skapligt fail man är.
Jag grät när jag packade mina väskor, jag tyckte så mycket om skolan, lärarna, lektionerna också egentligen! Men ändå var det nånting som var fel.
Det blev ännu jobbigare när alla lärare skulle fråga ut mig om varför jag skulle sluta, dom ville väl självklart hjälpa mig och få mig att stanna. Det funkar inte så. Låt bli och fråga och låt mig gå, jag får skylla mig själv.

-Jag som tyckte du verkade vara en sån trevlig flicka.
Kerstin hann bli min favoritlärare där.

Jag ville bort därifrån så fort som möjligt, medans dom andra var på lektion. Känns så jobbigt att släpa en massa väskor och se dum ut inför alla. Jag lyckades väldigt bra med att se dum ut iallafall men bort därifrån kom jag inte på ett tag..
Jävla föräldrar.. Jag ringde mamma redan dagen innan så hon skulle ha tid på sig att fixa skjuts till mig men hon fick inte tag på pappa förrän sent på morgonen, typ vid nio. Mamma ringde sen och sa att Maria jobbade men att pappa kanske kunde ta bilen på lunchen och hämta mig. Jomen visst, då ringer pappa och säger att Maria kan hämtar mig på eftermiddan, jaha. Varför kunde han inte ta det på lunchen?!.. Jag frågade inte, jag kunde som lista ut det själv. Han hade druckit, VID LUNCH. Seriöst, vilken jävla idiot. Fan vad jag hatar han.
Han ringde mig flera gånger sen och dryga ner sig, så jävla jobbigt när han är onykter. Som om min dag inte redan var urusel?  Sen sa han att han var tvungen att lägga på för ''elektrikern'' kom. Det var inte alls sant. Det var hans suparpolare. Hyggligt, verkligen.
Han ringde mamma sen och var jätte dryg, han sa att han skulle ha bensinpengar av henne för att Maria skulle hämta mig.  Ohja, min pappa är en idiot. Men mamma hade lagt fram pengar på bordet som jag skulle ge Maria när jag kom hem. Men det fick jag inte chansen till eftersom hon inte ''kunde'' hjälpa mig upp med grejerna. Seriöst.. Så jävla taskigt.
Som om inte jag fick ont i ryggen av att bära allt då? hon var inte den enda som hade haft tunga väskor över axlarna..
Och hon påstod att hon hade så mycket grejer i bilen som hon var rädd om, MEN LÅS BILEN DÅ? vilket jävla cepe.
Patrik och hans kompis fick hjälpa mig att bära upp grejerna. Helt sjukt vad irriterad jag blev, jag sa inte ens tack för skjutsen. ''Hör av dig nåndag'' ohja, in my ass.

När jag väl kom hem så kände jag mig inte det minsta välkommen. Jag kanske har mig själv att skylla, ja det har jag nog. Pappa är säkert jätte besviken på mig, det lät så när han ringde iallafall. Jag har försökt så länge att få honom att vara stolt över mig men jag fixar det inte. Och mamma blir arg på mig hela tiden för att jag är ett ''psykfall''.
Jag behöver minsann en kurator hit och dit enligt henne, skulle det lösa mina problem? Vem har någonsin vandrat lycklig från en kurator? Gå till någon som låtsas bry sig? Jag läker hellre mig själv, tack.
 
Jag hade inte ens mitt rum kvar när jag kom hem, det hade dom gjort till något slags förråd.
Men inte fan hade väl vi räknat med att du skulle komma hem såhär jävla tidigt och blablabla.
Näe, men jag har faktiskt inte dött heller.
Jag har grinat konstans sen jag kom hem. Jag trodde att allt skulle lösa sig nu när skolan började men fan, allt blev bara värre.  Att tänka på olika sätt att dö på är fan inte det minsta normalt. Det finns ingen livslust, det finns ingenting.

Och ingen jävel förstår att jag behöver sova, sömn är fan höjdpunkten med hela livet.
Mamma kommer hem vid 6 och ställer sig och diskar, skallrar med tallrikar och håller på. (eftersom jag inte har något rum så sover jag i vardagsrummet på soffan.) Jag hade lust att gå in i köket och kasta en tallrik i golvet och skrika på henne. Tillslut frågade jag henne om det inte fanns något bättre och mindre irriterande hon kunde göra klockan 6 på morgonen..?! Hon la sig i andra änden av soffan sen, jag kände mig inträngd och kunde inte sova i hennes höga andningar.. Jag låg vaken i en timme typ, sen kommer nathalie med sin jävla ungfan som skriker. Och hon pratar högt med mamma. Fan finns det ingen annanstans i lägenheten ni kan prata? måste ni sitta där jag sover. Dom satt verkligen i fotänden, jag kunde inte ens sträcka ut mina ben.. alltså fan. Då var det ju lika bra att gå upp.

Jag är så jävla trött på min familj, dom är så jävla oförstående och helt jävla rubbade.