hjälte
Alltså ............................................
ARRH
**** VAD JAG HATAR ATT VAKNA TJUGO MINUTER ÖVER TRE
*deep sigh*
it's very hard for me to take rejection, even over the phone, even from someone i don't know. (sometimes even over the internet, uh) sometimes i get embarrassed just by thinking of the call i made/received. once the call is made and over i just sit there, i analyze and ruminate what was said. like what tone it was said in and how i was precieved by the other person.
menneh, hehey, what can i do
menneh, hehey, what can i do
jag har blive gammal
Fast cirklarna runt ögonen tar ju trofén.
i feel numb
Är det något jag avskyr så är det uppmärksamhet, vilket jag fick ton av idag.
Larmet gick lite innan klockan 3, personalen sprang som vanligt men grejen är att det inte brukar vara något allvarligt, utan bara att någon har glömt att trycka på ''närvaro'' knappen. Dock var det annorlunda idag men jag tänkte inte mer på det för jag hade inte den salen. Vanligtvis brukar personalen gå ut därifrån direkt men eftersom dom stannade kvar den här gången så förstod jag att något var fel. Det är klart man blir orolig och får ont i magen som en ren reflex men det här var värre, så mycket värre.
Det var ingen patient, det var min vän.
Någon sa att hon hade svimmat och att det förmodligen var för att patienten hade ett stort sår. Men dörren stod öppen och personalen var fortfarande där, någon sprang ut och skakade på huvudet, sökte på läkaren och gick tillbaka. De lyfte upp henne i en säng, vinklade den neråt för att blodet skulle gå tillbaka till huvudet antar jag.
Allt gick så snabbt. Hon fördes in i behandlingsrummet.
''Hon vaknar inte''
Jag kände hur paniken började sprida sig i kroppen, det gick inte längre att hålla tårarna tillbaka.
Jag hatar ''klapparna'' på axeln som man får men endå kändes det som en bra tröst just då. Jag var tvungen att springa och låsa in mig på toan. Ja, jag grinade och när jag verkligen är ledsen på riktigt så blir jag helt röd runt ögonen, som om jag vore allergisk. Jag försökte lugna ner mig, andas och sluta gråta. Jag lyckades efter ett tag och gick ut. Hon hade fortfarande inte vaknat. Någon sa att det liknade ett epelepsianfall men att de inte visste säkert. Jag fick ta en paus i fikarummet så jag satt där ensam på en stol, med blicken ut genom fönstret, kände mig helt tom. Efter 15 minuter gick jag tillbaka, fortfarande röd i ögonen. Det är hemskt att man ska behöva se ut så inför sina patienter. Jag kände mig respektlös och dum, varför stå där och se ledsen ut?
Personalen var verkligen förstående, de bad mig gå hem.
Mitt huvud blir bara värre, det gör så jävla ont.
Jag har inte sagt något till någon, jag kan inte och vill inte prata om det förrän jag vet att hon är okej.
''Hoppas, tror och vill'' att du ska bli bättre.
Larmet gick lite innan klockan 3, personalen sprang som vanligt men grejen är att det inte brukar vara något allvarligt, utan bara att någon har glömt att trycka på ''närvaro'' knappen. Dock var det annorlunda idag men jag tänkte inte mer på det för jag hade inte den salen. Vanligtvis brukar personalen gå ut därifrån direkt men eftersom dom stannade kvar den här gången så förstod jag att något var fel. Det är klart man blir orolig och får ont i magen som en ren reflex men det här var värre, så mycket värre.
Det var ingen patient, det var min vän.
Någon sa att hon hade svimmat och att det förmodligen var för att patienten hade ett stort sår. Men dörren stod öppen och personalen var fortfarande där, någon sprang ut och skakade på huvudet, sökte på läkaren och gick tillbaka. De lyfte upp henne i en säng, vinklade den neråt för att blodet skulle gå tillbaka till huvudet antar jag.
Allt gick så snabbt. Hon fördes in i behandlingsrummet.
''Hon vaknar inte''
Jag kände hur paniken började sprida sig i kroppen, det gick inte längre att hålla tårarna tillbaka.
Jag hatar ''klapparna'' på axeln som man får men endå kändes det som en bra tröst just då. Jag var tvungen att springa och låsa in mig på toan. Ja, jag grinade och när jag verkligen är ledsen på riktigt så blir jag helt röd runt ögonen, som om jag vore allergisk. Jag försökte lugna ner mig, andas och sluta gråta. Jag lyckades efter ett tag och gick ut. Hon hade fortfarande inte vaknat. Någon sa att det liknade ett epelepsianfall men att de inte visste säkert. Jag fick ta en paus i fikarummet så jag satt där ensam på en stol, med blicken ut genom fönstret, kände mig helt tom. Efter 15 minuter gick jag tillbaka, fortfarande röd i ögonen. Det är hemskt att man ska behöva se ut så inför sina patienter. Jag kände mig respektlös och dum, varför stå där och se ledsen ut?
Personalen var verkligen förstående, de bad mig gå hem.
Mitt huvud blir bara värre, det gör så jävla ont.
Jag har inte sagt något till någon, jag kan inte och vill inte prata om det förrän jag vet att hon är okej.
''Hoppas, tror och vill'' att du ska bli bättre.
Don't care no-no
Efter en lång pinig jävla dag var jag fast besluten att jag skulle grina ihjäl mig så fort jag tog första steget in i lägenheten. bara för att låta allt komma ut. jag hade hållt det inne så länge. men det kom aldrig, haha.
jag blev upptagen med annat, något som fick mig att fokusera på en värld som inte finns, jag drömde mig bort, igen.
om det inte hade varit för att jag har ett extra rum och att mamma ska sova över inatt så hade jag nog grinat lite, haha. jag ska bara stå ut i hela sju arbetsdagar till sen är det över. egentligen inte över eftersom jag måste tillbaka till skolan. men just nu .. vill jag hellre ha huvudet i en hög med böcker tbh.
jag är så jävla tom men ändå så jävla överfull. allt är ett mysterium minsann, haha.
jag blev upptagen med annat, något som fick mig att fokusera på en värld som inte finns, jag drömde mig bort, igen.
om det inte hade varit för att jag har ett extra rum och att mamma ska sova över inatt så hade jag nog grinat lite, haha. jag ska bara stå ut i hela sju arbetsdagar till sen är det över. egentligen inte över eftersom jag måste tillbaka till skolan. men just nu .. vill jag hellre ha huvudet i en hög med böcker tbh.
jag är så jävla tom men ändå så jävla överfull. allt är ett mysterium minsann, haha.
gjorde min dag, haha <3
"Normalt brukar en bäver vistas i vatten under ca 3-4 minutersperioder. Dock så kan de hålla andan upp till mellan 12 och 15 minuter."
Lugn ba lugn!
Det kan visst vara okej att bo i soffan ibland! skulle också göra det om jag bodde själv, hehe. mååh vill våldgästa!
<3
våldgästa whenevör ju want!
Lugn ba lugn!
Det kan visst vara okej att bo i soffan ibland! skulle också göra det om jag bodde själv, hehe. mååh vill våldgästa!
<3
våldgästa whenevör ju want!
shame on me
Bara för att man har flyttat hemifrån och har lov så har man ingen rätt till att isolera sig och bo i soffan hela dagarna.
skärpning! .. eh.
Jag mår illa som ett as (som vanligt) , har fått dödens huvudvärk för att jag inte har tagit ett enda djupt andetag i friska luften på .. vänta nu .. 3 dagar.
Jag har inte lyft ett finger vilket resulterade med att jag nästan dog i badet igår, haha vilken lycka.
som jag skrev tidigare
skärpning
skärpning! .. eh.
Jag mår illa som ett as (som vanligt) , har fått dödens huvudvärk för att jag inte har tagit ett enda djupt andetag i friska luften på .. vänta nu .. 3 dagar.
Jag har inte lyft ett finger vilket resulterade med att jag nästan dog i badet igår, haha vilken lycka.
som jag skrev tidigare
skärpning
fux
Fucking mother fucker, eh?
ne, jag är inte färdig, haha.
har inte ens ett par ben till sängen haha, var så snäll och ignorera bävern som ligger på mitt golv.
