i feel numb
Är det något jag avskyr så är det uppmärksamhet, vilket jag fick ton av idag.
Larmet gick lite innan klockan 3, personalen sprang som vanligt men grejen är att det inte brukar vara något allvarligt, utan bara att någon har glömt att trycka på ''närvaro'' knappen. Dock var det annorlunda idag men jag tänkte inte mer på det för jag hade inte den salen. Vanligtvis brukar personalen gå ut därifrån direkt men eftersom dom stannade kvar den här gången så förstod jag att något var fel. Det är klart man blir orolig och får ont i magen som en ren reflex men det här var värre, så mycket värre.
Det var ingen patient, det var min vän.
Någon sa att hon hade svimmat och att det förmodligen var för att patienten hade ett stort sår. Men dörren stod öppen och personalen var fortfarande där, någon sprang ut och skakade på huvudet, sökte på läkaren och gick tillbaka. De lyfte upp henne i en säng, vinklade den neråt för att blodet skulle gå tillbaka till huvudet antar jag.
Allt gick så snabbt. Hon fördes in i behandlingsrummet.
''Hon vaknar inte''
Jag kände hur paniken började sprida sig i kroppen, det gick inte längre att hålla tårarna tillbaka.
Jag hatar ''klapparna'' på axeln som man får men endå kändes det som en bra tröst just då. Jag var tvungen att springa och låsa in mig på toan. Ja, jag grinade och när jag verkligen är ledsen på riktigt så blir jag helt röd runt ögonen, som om jag vore allergisk. Jag försökte lugna ner mig, andas och sluta gråta. Jag lyckades efter ett tag och gick ut. Hon hade fortfarande inte vaknat. Någon sa att det liknade ett epelepsianfall men att de inte visste säkert. Jag fick ta en paus i fikarummet så jag satt där ensam på en stol, med blicken ut genom fönstret, kände mig helt tom. Efter 15 minuter gick jag tillbaka, fortfarande röd i ögonen. Det är hemskt att man ska behöva se ut så inför sina patienter. Jag kände mig respektlös och dum, varför stå där och se ledsen ut?
Personalen var verkligen förstående, de bad mig gå hem.
Mitt huvud blir bara värre, det gör så jävla ont.
Jag har inte sagt något till någon, jag kan inte och vill inte prata om det förrän jag vet att hon är okej.
''Hoppas, tror och vill'' att du ska bli bättre.
Larmet gick lite innan klockan 3, personalen sprang som vanligt men grejen är att det inte brukar vara något allvarligt, utan bara att någon har glömt att trycka på ''närvaro'' knappen. Dock var det annorlunda idag men jag tänkte inte mer på det för jag hade inte den salen. Vanligtvis brukar personalen gå ut därifrån direkt men eftersom dom stannade kvar den här gången så förstod jag att något var fel. Det är klart man blir orolig och får ont i magen som en ren reflex men det här var värre, så mycket värre.
Det var ingen patient, det var min vän.
Någon sa att hon hade svimmat och att det förmodligen var för att patienten hade ett stort sår. Men dörren stod öppen och personalen var fortfarande där, någon sprang ut och skakade på huvudet, sökte på läkaren och gick tillbaka. De lyfte upp henne i en säng, vinklade den neråt för att blodet skulle gå tillbaka till huvudet antar jag.
Allt gick så snabbt. Hon fördes in i behandlingsrummet.
''Hon vaknar inte''
Jag kände hur paniken började sprida sig i kroppen, det gick inte längre att hålla tårarna tillbaka.
Jag hatar ''klapparna'' på axeln som man får men endå kändes det som en bra tröst just då. Jag var tvungen att springa och låsa in mig på toan. Ja, jag grinade och när jag verkligen är ledsen på riktigt så blir jag helt röd runt ögonen, som om jag vore allergisk. Jag försökte lugna ner mig, andas och sluta gråta. Jag lyckades efter ett tag och gick ut. Hon hade fortfarande inte vaknat. Någon sa att det liknade ett epelepsianfall men att de inte visste säkert. Jag fick ta en paus i fikarummet så jag satt där ensam på en stol, med blicken ut genom fönstret, kände mig helt tom. Efter 15 minuter gick jag tillbaka, fortfarande röd i ögonen. Det är hemskt att man ska behöva se ut så inför sina patienter. Jag kände mig respektlös och dum, varför stå där och se ledsen ut?
Personalen var verkligen förstående, de bad mig gå hem.
Mitt huvud blir bara värre, det gör så jävla ont.
Jag har inte sagt något till någon, jag kan inte och vill inte prata om det förrän jag vet att hon är okej.
''Hoppas, tror och vill'' att du ska bli bättre.
Kommentarer
Postat av: moa
men hjälp, sjukt läskigt.
finns här om du vill prata, jag menar det verkligen.
hoppas verkligen på det bästa.
<3
Trackback
