undisclosed desires

Det tog mig två dagar att läsa ut en komikers uppväxt, imorgon ska jag ta mig an tvåan, fastän den inte är direkt jättelockande. Men man kan inte bara hoppa över fortsättningar, det går ju bara inte.
Men Jonas Gardell är bra, ja han duger eller så är jag inte på humör just nu för att hylla hans jävla bok.

I flera dagar har jag haft och jag har fortfarande en klimakteriekärrings jävla humör. Jag må vara bra på att dölja det, kasta iväg det innan det dyker upp igen men när backen bara går ner, ner och ner så är det alltid lättast att ge upp och låta det andra ta över. Mitt humör, mina absolut absurda anklagelser och mitt hemska temperament är inget att leka med just nu. Jag är så trött, så jävla slö på människor som inte förstår. Det finns dagar då jag verkligen har lust att hamra in fakta med en för stor klubba för att få folk att förstå faktan, det klara, det man bör se, det man bör förstå. Fråga inte mig vad KAD, diastoliskt, uvi, palpera, blodtryck eller systoliskt betyder.
VARFÖR I HELVETE SKA DET VARA SÅ SVÅRT ATT SÖKA PÅ NE? JAG ÄR VÄL FÖR FAN INTE GOOGLE!

Jag lyckades med venproverna idag, fick mina tre rör fyllda med syntetiskt blod. ELOUGE.

Men lyckas man med något så misslyckas man med något annat, ja det är väl mellanmål för somliga dumma och helt misslyckade fucks som mig. Åter igen är jag svindålig på att hålla mig ifrån socker och varje dag sväller jag minst 10 centimeter i omkrets. De som vill kan ju ta det här seriöst, andra kan ju ägna sig åt bättre saker och fullkomligt ge fan i min ohälsa. Se bara på när jag sväller och blir universums absolut fulaste och tjockaste tjej, gör det.

Jag hoppas innerligt att mitt sockerbegär har försvunnit imorgon, jag ska svälta mig till döds.
Nej, jag ska trycka ner gröt och eventuellt lunch innan jag åker till skolan eftersom jag börjar tio över två.
Efter skolan åker jag hem, får middag. Bör jag hoppa över den? typ kväva mig med kudden i sängen och tycka synd om mig själv? Det finns inget alternativ där jag kan acceptera mig själv och gå vidare. Det existerar inte och kommer förmodligen inte att växa på träd. Jorden är för tuff, det är viktigt att bli accepterad av andra, viktigt att se bra ut, vara omtyckt, ha status och det finns aldrig någon insida för den syns inte. Glöm inte det.

Jag söker inte status, jag söker inte acceptans av andra (eller kanske lite, vi säger delvis?) jag kan fortsätta mata in här på bloggen att jag heller inte vill bli omtyckt. Alltså .. vem vill inte?
Jag vill trivas i mig själv. NÄ, jag vill älska mig själv, vara stolt över den jag är, gilla livet och se alla möjligheter.
Lyckas jag med det behöver jag inte andras omtycke, jag behöver inte deras kärlek och jag vill då heller inte behöva gå igenom en larmbemannad skara som avgör om jag duger eller inte.
Jag vill inte vara den som ger upp för att andra är mycket bättre och tanken att jag aldrig kommer bli lika bra som dom, trots mina tappra försök. Jag är inte stark nog för att klara det här ensam. Jag är lite vek.