will conquer nothing but our minds
Det var mycket kärlek i idol ikväll och det gjorde mig lite nersjunken (nedsjunken?). Det kändes verkligen, någon stod där och hoppade på mina nerver kring ögonen och fick mig att gråta. Den ena sjöng till sin förälder en annan till mor/farförälder eller sin käresta. Det får en att verkligen tänka till. Vem skulle jag sjunga för om jag fick det uppdraget? Nej, jag skulle självmant dra mig ur tävlingen. haha nej jag kan inte sjunga men det var kul att leka med tanken. Tanken ja, det finns för mycket av just den grejen, saken, prylen? tankar.
Jag har nog aldrig varit så trött som jag är nu. Det blir inte mycket ''sova'' här och jag har glömt hur länge sen det var jag fick sova en hel natt. Är det inte peli som grinar och skriker så är det Nattas 2-3-4-på-natten-besök som är allt annat än ljudlöst. Det är alltid lika tungt att ta sig ur sängen varje morgon, inse att skolan är det enda jag har och att helvetet väntar när jag kommer hem. Skolan är förmaket till helvetet. Det går allt sämre eftersom jag varken orkar eller ser någon mening med att ödsla energi och tid (som egentligen är det enda jag har) på allt som har med skolan att göra. Vad är meningen med allt? Jag kommer ju ändå inte in på högskolan och kursen jag behöver har jag inte kapacitet för att klara av, barn vill jag inte ha och allt snack om att jordens undergång är nära ger mig mardrömmar.
Jag går upp tio i sju varje morgon, gör mig i ordning, äter frukost, går till bussen, börjar skolan, har plågsamma lektioner, säger fel saker, gör bort mig, kämpar med mitt humör, slutar skolan, springer till bussen för att komma hem så fort som möjligt, får raseriutbrott på mamma och alla som står ivägen, sneglar på datorn, äter middag, pluggar, glor på christine, halv 8 hos mig, greys, desperata, bonde, scrubs, idol, borstar tänderna, bäddar ner mig, tänker, tänker, tänker, tänker, tänker, tänker, hoppas, hoppas, hoppas, blir besviken när jag inser att hopp inte finns och att tänka eller önsketänka leder till en rad av besvikelser, jag somnar, jag vaknar, vaknar, vaknar, vaknar, tänker, tänker, tänker, trycker på radion, spelar något våldsamt för att få det onda att försvinna, tänker, stänger av men inser att oljudet förföljer mig och jag blir tvungen att åter trycka på radion, jag somnar om jag har tur, tur är sällsynt, somnar, vaknar en eller två timmar senare av min väckning. EN NY JÄVLA DAG TAR VID.
onödig fakta och det är väl egentligen det jag är bäst på, onödig fakta.
mitt liv är ja, kanske inte så värt men det måste levas av någon och det råkar vara mitt uppdrag.
mission failed, eller hur säger man? haha.
Jag har nog aldrig varit så trött som jag är nu. Det blir inte mycket ''sova'' här och jag har glömt hur länge sen det var jag fick sova en hel natt. Är det inte peli som grinar och skriker så är det Nattas 2-3-4-på-natten-besök som är allt annat än ljudlöst. Det är alltid lika tungt att ta sig ur sängen varje morgon, inse att skolan är det enda jag har och att helvetet väntar när jag kommer hem. Skolan är förmaket till helvetet. Det går allt sämre eftersom jag varken orkar eller ser någon mening med att ödsla energi och tid (som egentligen är det enda jag har) på allt som har med skolan att göra. Vad är meningen med allt? Jag kommer ju ändå inte in på högskolan och kursen jag behöver har jag inte kapacitet för att klara av, barn vill jag inte ha och allt snack om att jordens undergång är nära ger mig mardrömmar.
Jag går upp tio i sju varje morgon, gör mig i ordning, äter frukost, går till bussen, börjar skolan, har plågsamma lektioner, säger fel saker, gör bort mig, kämpar med mitt humör, slutar skolan, springer till bussen för att komma hem så fort som möjligt, får raseriutbrott på mamma och alla som står ivägen, sneglar på datorn, äter middag, pluggar, glor på christine, halv 8 hos mig, greys, desperata, bonde, scrubs, idol, borstar tänderna, bäddar ner mig, tänker, tänker, tänker, tänker, tänker, tänker, hoppas, hoppas, hoppas, blir besviken när jag inser att hopp inte finns och att tänka eller önsketänka leder till en rad av besvikelser, jag somnar, jag vaknar, vaknar, vaknar, vaknar, tänker, tänker, tänker, trycker på radion, spelar något våldsamt för att få det onda att försvinna, tänker, stänger av men inser att oljudet förföljer mig och jag blir tvungen att åter trycka på radion, jag somnar om jag har tur, tur är sällsynt, somnar, vaknar en eller två timmar senare av min väckning. EN NY JÄVLA DAG TAR VID.
onödig fakta och det är väl egentligen det jag är bäst på, onödig fakta.
mitt liv är ja, kanske inte så värt men det måste levas av någon och det råkar vara mitt uppdrag.
mission failed, eller hur säger man? haha.
Kommentarer
Trackback
