felt like I couldn't breathe
Nu har jag mitt godis, tjock som jag är :D Fotbollen börjar om 30 minuter, sverige-danmark. Jag kommer dö stenhårt om sverige inte sopar danskarna i backen. Jag har väntat i 4 år på det här! att jag ska bli 18 och kunna följa vm på uteställen med öl och sveatröjan! och ja, det är lite big-thing för mig.
Jag var tvungen att snoka mig in på pappas profil på facebook, själva grejen att han har en sån är ju skrattretande. Men bilden av honom med brynäströja och mössa ute i kylan fick det att stocka sig lite i halsen på mig. Min lilla pappa, utomhus, liten och kall. Jag kan inte springa ifrån ångesten och skuldkänslorna, det går inte.
Det känns som att det är mitt fel att saker och ting är som de är. Jag får skylla mig själv som alltid varit en tönt och inte vågat ringa. Men det fanns alltid skäl till min feghet. Jag är inte stark, tvärtom jag är en svag pansyhead.
Jag är 17 år och vågar inte ringa pappa, jag går andra året på gymnasiet och vågar inte prata normalt i pappas närhet, jag är född 1991 och vågar inte gratta pappa på födelsedagen. Jag är inget att ha.
Jag förstår inte hur man som människa kan gå och skaffa barn hur som helst när man sen inte orkar veta av dom.
Det är snart ett halvår sen, igen och det känns som att jag skulle vara en helt främmande person om du stötte på mig i affären. Jag syns inte. (inte bokstavligt talat, jag vet att jag är stor som ett hus och är nästintill omöjlig att undkomma) Det jag ville ha sagt är att jag saknar dig, jag saknar att ha en pappa. Det var allt.
Jag var tvungen att snoka mig in på pappas profil på facebook, själva grejen att han har en sån är ju skrattretande. Men bilden av honom med brynäströja och mössa ute i kylan fick det att stocka sig lite i halsen på mig. Min lilla pappa, utomhus, liten och kall. Jag kan inte springa ifrån ångesten och skuldkänslorna, det går inte.
Det känns som att det är mitt fel att saker och ting är som de är. Jag får skylla mig själv som alltid varit en tönt och inte vågat ringa. Men det fanns alltid skäl till min feghet. Jag är inte stark, tvärtom jag är en svag pansyhead.
Jag är 17 år och vågar inte ringa pappa, jag går andra året på gymnasiet och vågar inte prata normalt i pappas närhet, jag är född 1991 och vågar inte gratta pappa på födelsedagen. Jag är inget att ha.
Jag förstår inte hur man som människa kan gå och skaffa barn hur som helst när man sen inte orkar veta av dom.
Det är snart ett halvår sen, igen och det känns som att jag skulle vara en helt främmande person om du stötte på mig i affären. Jag syns inte. (inte bokstavligt talat, jag vet att jag är stor som ett hus och är nästintill omöjlig att undkomma) Det jag ville ha sagt är att jag saknar dig, jag saknar att ha en pappa. Det var allt.
Kommentarer
Trackback
